I'm not really a fan of "smart" movies; you know, the kind of movie that prides itself on containing a thousand plot twists and struggling to maintain a cryptic feel, a cinematic maze. It's not that I loathe films that digress from straighforward, progressive storytelling. But fragmentation should not be employed as a mere style.
For me, Inception was a let-down. Visually, it was bustling with the kind of tricks you expect to see in a sci-fi/action movie - but what it lacks is a visual language of its own. Even though the point of the film is to explore the mysteriously built landscapes of dreams, there is very little in Nolan's film that actually evokes the state of dreaming - the film rather recalls the intricate efficiency of the Matrix-aesthetics. Some of the images are impressive - but they are never unsettling in a deeper sense (see: Kurasawa / Lynch / Tarkovsky / Bergman's Wild strawberries, etc., etc.).
Speaking of content, I tried to get a hold of the main idea of the plot, without really succeeding. Inception is certainly not the only film to deal with a techological dimension of fantasy, but it might be the first to make it the central topic of a mainstream action flick. It's an interesting theme, but Nolan, I felt, didn't really do much with it, nor was he providing an interesting perspective on fantasy and the unconscious. The main problem with how Nolan develops his boxes-in-boxes story is that a large, too large, part of the film is dedicated to explaining the world of inception and exploitation of dreams. It feels that I watch a computer game only to be thrown into a slightly nauseating lecture the next minute that provides heaps of "information", but has nothing to do with cinema.
Nu har jag dåligt samvete för att jag rekommenderade denhär filmen åt dig :)
ReplyDeleteJo, sant att filmen inte har särskilt mycket att göra med det riktiga drömlandskapet som ju är ostrukturerat och osäkert, sånt är Lynch och co mycket bättre på. I Inception finns det ju en klar struktur i drömvärlden och det undermedvetna fungerar också rationellt, vilket det väl per definition inte borde göra. Men jag gillade trots allt filmen för sin idé, och tanken på att det skulle gå att göra ett sånt experiment som de gör i filmen är fascinerande, på samma sätt som det är jäkligt skrämmande om man kunde fastna i ett drömlimbo - kanske inte omöjligt ändå, vem vet vad som händer om man t.ex. dör i sömnen eller blir liggande i koma?
Fast en annan grej som också är ganska förvriden i Inception är det faktum att drömmar där är det enda ställe där du kan ha makt, skapa dina egna världar, göra vad du vill. För mig är är drömmen det ställe där jag (oftast) känner mig som mest maktlös och utsatt. Det är ju rätt sällan som man kommer åt att bestämma över sin dröm.
Vad jag försöker säga är att jag tyckte om filmen för sin idé och beskrivningen av dess förverkligande, även om den inte har särskilt mycket med verkligheten att göra.
Nä, inte alls - det var nog intressant att se filmen. :)
ReplyDeleteDet som du gillade var nog också det jag också uppskattade mest - det var en hisnande tanke. Men sen blev jag lite besviken på att det blev väl mycket snack. Den där hisnande känslan infann sig, för mig, bara vid ett par tillfällen (ett av dem scenen i Paris, när Ariadne inser att hon redan drömmer.)
Men jo, som idé är det ju intressant speciellt eftersom "att kontrollera det omedvetna" redan förekommer i en mängd olika former, (som mål åtminstone?) typ olika idéer om reklam, produktplacering, "subtila" politiska kampanjer, olika idéer om "att påverka sitt psyke" osv. Att vårt psykologiska liv är ett slags apparat som man kunde kontrollera är ju inte alls en främmande tanke för en massa olika (själv-)exploaterande praktiker. (Nu får jag lust att se filmen på nytt.)
Bra poäng om det där att ha makt. Om man tar det rent freudianskt vore det ju också en självmotsägelse (typ samma som du sade om det rationella och det omedvetna). Själv tycker jag att när jag märker att jag har något slags överblick eller kontroll över drömmen så är jag ganska säker på att jag inte längre sover, utan befinner mig i något slags halvvaket tillstånd.
Jo, som du säger, det är ju då när man har lucid dreams, dvs är halvvaken, som man kan bestämma över drömmen, annars inte. Och tycker också att intrigen skulle ha haft stora visuella möjligheter som den inte alls använde sig av. Om man skapar en värld, tänk så mycket mer man kunde skapa då än några hus. Där skulle man faktiskt haft en chans att framkalla wowkänslor, men den tog man ej.
ReplyDeleteOch dedär med att placera in idéer i folks hjärnor: ja, det är inte ens sagt att det skulle behövas drömmar till det, skulle kanske räcka med riktad reklam på random ställen i några månaders tid så skulle karln redan ta det "rätta" beslutet utan att ens fatta varifrån det kommer.