I re-watched Oliver Stone's Platoon an was not overwhelmingly impressed with it - I have a vague memory of having thought it to be a rather good movie (I saw it as a teenager. Of course, the merit of Platoon is its anti-war point of view. This anti-war perspective is introduced via a young volunteer, played by Charlie Sheen. He's in a platoon close to the Cambodian border. The war is seen through his eyes - they are outsider eyes, we learn rather quickly. He is treated as somebody who shouldn't be in the war, a college kid who drops out of college to volunteer - how crazy isn't that? Later he comes to have regrets. The war is all (viscerally conveyed) dirt, exhaustion, bugs and injuries. The volunteer is hospitalized, but is soon released again. Many of the characters feel like the standard gallery of Vientam war film types: there is the grizzled sergeant and the guy who does lots of drugs to numb the pain. The most successful role is perhaps that of Bunny, a kid who is very, very scared. He is not reduced to a coward. Instead, the senselessness of war comes across through his vulnerability and fear. Platoon is a tactile movie: the combats are chaotic, dirty and the film does not seduce us into a neat, disengaged eagle-eye perspective. The film has been praised - partly, rightly so - for sticking to the gritty level of the infantrymen. And yes: fear and fatigue are treated as primary emotional responses. Amid this fear and fatigue, the enemy is enemy, gunfire from the depth of woods. One weakness - or is it a weakness? - is that this "enemy" is very rarely seen, and when they are, the film does not stray from film formulae about how to present "elusive" Vietnamese people. Who is the enemy? When I watch Platoon there is something about Stone's kill/get killed-point of view that strikes me as somehow, for all the anti-war attitude, disconcerting in its US-centric presentation of the war. That it becomes so, so self-evident who are subjects with existentially resonating emotions in the war. As I said, Platoon is in many ways not a typical war movie. But, still, it chooses the most literary, contemplative guy - the guy who takes the role of observer - as its main character. His voice is used as a voice-over that describes the horror of war in letters to his grandma.
Some moments stand out. In one scene, we see the platoon entering a village. There is confrontation, and murders. The soldiers do as they are told, out of loyalty, even though they act in shock, and are horrified at what they are about to do. A women is raped. The atrocity of this is evident. What bothers me (I'm trying to articulate it): this kind of immense horror is put into a general framework whose main emphasis lies on "the outsider", the innocent guy who knows nothing about war, but who then comes to learn about killed/being killed. Is there a risk that films like Platoon end up embracing a tragic view according to which we as human being are thrown into a nihilistic world in which there may be kind people, and where the only task left is to fight for a small patch of decent values? The central conflict of the film is that between two sergeants. One is good-willed, humane. The other one represents brutality and "sheer survival". What kind of moral conflict is this really, and is it really as anti-war as it mostly appears? The humane is placed against the brutal - the leading character survives as the mature man who has reached some kind of adulthood without being brutalized by war. The good point is that war changes people in very different ways, and that it is impossible to know about this change beforehand. Stone's film certainly evokes a very strong sense of moral ambiguity. My hunch is, however, that there is something strange going on in how he evokes the central moral conflict and how he choses to present the main character's transformation.
bra text - en snabb (och slarvigt tänkt & skriven) reflektion kring det där med att kriget förändrar folk på olika sätt; antar att väldigt mycket beror på hur man råkar landa i den grupp man rör sig med (och förstås också vilka situationer ställs man inför) - vilket delvis kommer att bestämma vilken ens roll kommer att bli.
ReplyDeletejag menar inte att det är ett totalt lotteri men nog, som du säger, antagligen omöjligt att förutspå hur det kommer att gå för en själv - att given viss typ av stress, nötning och rädsla och viss typ av antingen stöd, press eller irritation (att andra är irriterade på en eller att man själv är irriterad på någon annan), eller att man upplever att någon står för något som är rätt och riktigt (i allmänhet eller givet situationen) eller tvärtom: man känner att någon på ett allvarligt sätt är farlig för en själv och gruppen, gör att man kommer att inta en viss roll som sedan givet att saker och till vrids till ordentligt kommer att föra en in på spår som man aldrig förrut varit på och som man kanske har förvånansvärt lite kontroll över.
det här är vagt och i någon mening antagligen total elementär psykologi - men förhållanden som i platoon tror jag att kan avslöja vad i en som håller, hur skört det man har i sig och vill tro att är ens fundamentala förhållningssätt till andra människor och livet kan vara, att man till sin fasa märker att något inte alls håller, etc. (inget nytt här)
har för mig att jag läst om någon undersökning som gjorts på par som varit med om flygplanskapningar på 70-talet: många skilde sig efteråt då det visade sig att ens partner på något sätt svikit (kanske gett efter för rädsla, varit beredd att lämna den andra för att rädda sig själv, etc.) ---> har ingen egen tes om att det är i sådana här situationer som någon visar sitt "sanna" jag - men däremot kommer förstås något fram som man antagligen får lära sig att leva med eller annars förfölja en på svåra sätt.
det är väl sådana här upplevelser som gör veteraner till veteraner - och vad veteraner menar att de som inte varit med inte kan förstå - att man tvingats möta något i sig själv - men inte nödvändigtvis att man klarat av det på det ena eller andra sättet, bara att man varit med om saker som ovan.
och ännu: tror inte att man nödvändigtvis lär sig något alls av sådana erfarenheter - ofta verkar det ju gå tvärtom - folk som varit med om t ex svåra barndomar verkar inte ha något patent på att förstå något alls - lika stor chans att man kraftigt undviker att förstå något alls. och har heller ingen tes om att trauma är något slags förutsättning för det ena eller andra.
platoon är väl annars den första av stones tre vietnamfilmer - samtliga ser på kriget från olika perspektiv
- marcus
Bra kommentar! Och viktigt det där med att inte på förhand veta vem/vad man själv blir i ett krig. Platoon - det bästa i den - är, tycker jag, hur den skildrar människors sätt att hantera en förändring som är, i vissa fall, traumatisk för dem själva.
ReplyDeleteTror som du också att det är viktigt att inte driva en tes om att det är i sådana här situationer människor visar sitt innersta jag. Men som du skriver, också utan en sådan tes är det klart att enormt mycket avslöjas, kommer fram, blir tydligt i ett sådant läge.
Viktigt också det där om att det inte är självklart att en veteran 'lärt sig något' av att vara med i krig, som att den som upplevt ett trauma per automatik blir klokare, får mera insikt i vad livet på riktigt handlar om, etc.