Mobilabonnemang prånglas i ett hektiskt kontorslandskap per telefon. Någon av försäljarna klämmer fram ett leende, som om hen ringt ett helt vanligt samtal. Det blir närmast en grimas. Också försäkringserbjudanden säljs. "Du förstår väl att du förlorar pengar nu?" säger en annan försäljare, som om han vädjar till våra allra intimaste begär. Det här är upptakten i Cyril Schaublins korta långfilm Dene wos guet geit (Those Who Are Fine, 2017).
Vi befinner oss i Zürich, Schweiz och allt handlar om pengar, och om förtroende i ljuset av dess motsats: strävan efter kontroll. Filmens tematiska röda tråd glöder när en ung kvinna, samma som vi sett på call centret, inspirerad av sitt jobb ringer runt till pensionärskvinnor för att i egenskap av "barnbarn i knipa" lura till sig pengar. Sedan ser vi henne, bedragaren, stoppas en security check på gatan, allt OK, du kan gå vidare. Säkerhet är ett annat tema. Ett gäng väktare (poliser i riot gear?) snackar sinsemellan, de tycks ha tråkigt på jobbet och någon av dem verkar ha blivit uppringd av en telefonförsäljare, vars finfina erbjudande han langar vidare. Och så är vi på denna ärkesymbol för Schweiz, banken: det första vi ser är en hand som öppnar en dörr genom att ge sitt fingeravtryck. I en stor ödslig lobby sitter en man och vräker sig i en stol med en ipad i handen, sedan får han en arbetsuppgift, att ledsaga kunder till ett konferensrum. I en av bankscenerna intervjuas ett av offren för telefonbedrägeriet av kassapersonalen om det stora beloppen hon står i beråd att ta ut i kontanter. Ok, allt är enligt procedurerna, därmed är allt i sin ordning. Säkerhet, ja. Kontroll, ja. "Förtroende": reliance vs trust.
Schäublin beskriver i långa absurda scener folk som räknar upp olika rader med siffror (koder, kontonr, kundnr osv) i situationer som kretsar kring "säkerhet" och den förpappring som finns i faggorna. I en scen räknar en socialarbetare upp situationen hos klienterna medan den ansvariga läkaren i sin tur räknar upp medicinrecept. Alla räknar och räknar upp med lugna och samlade röster.
Dene wos guet guet, för den som det går bra. Filmen frammanar kvantifieringen som tar det sociala livet i sitt grepp. De sociala relationerna, som relationen mellan en mormor och ett barnbarn som knappt träffar varandra, de finns ju onekligen kvar, den här filmen utforskar hur det sociala, som tillit, förskjuts.
Det anonyma Zürich karaktärerna befinner sig i påminner om den riktning som alla europeiska städer tycks röra sig mot. En enda stor security check där uppräknandet och slussandet är livets enda riktning. Det kunde ha blivit en i raden av alienationsfilmer, men Schäublin laborerar inte bara med intressanta teman utan han har också gjort en film som arbetar med foto och ljud på ett synnerligen lyckat sätt. Rösterna sjunker in i omvärldens brus, som ibland riskerar att dränka dem (symbolik förvisso här). Kameran närmar sig den hyperkliniska miljön, barskrapad på allt utom sånt som ska signalera eller slussa vidare (allt ok, move on), på ett sätt som inte ger sken av en översiktlig och bekväm vinkel, utan en förfrämligande effekt är allestädes närvarande, exempelvis så att en människa visas i bild konstigt avhuggen, just så där som karaktärerna framträder i scenerna också.
Ska man lyfta fram invändningar är det kanske att meta-greppet som filmen inleds och avslutas med känns en smula sökt och polletten föll åtminstone inte ner hos den här tittaren.
Cyril Schäublin har även gjort en annan film som gjort intryck på mig: Unrueh kom häromåret och i den får vi en mycket mycket lågmäld introduktion till schweizisk anarkism under ett skede av historien då kapitalismen accelererar mot standardiserat världsherravälde. Jag sitter som på nålar och väntar på att Schäublin ska göra fler filmer. Han har ett helt eget grepp.
Dene wos guet geit, 2017
Regi: Cyril Schäublin.
I rollerna: Sarah Stauffer, Margot Gödrös, Liliane Amuat, Daniel Bachman m.fl.
