lördag 21 december 2024

Dene wos guet geit (2017)

Mobilabonnemang prånglas i ett hektiskt kontorslandskap per telefon. Någon av försäljarna klämmer fram ett leende, som om hen ringt ett helt vanligt samtal. Det blir närmast en grimas. Också försäkringserbjudanden säljs. "Du förstår väl att du förlorar pengar nu?" säger en annan försäljare, som om han vädjar till våra allra intimaste begär. Det här är upptakten i Cyril Schaublins korta långfilm Dene wos guet geit (Those Who Are Fine, 2017). 

Vi befinner oss i Zürich, Schweiz och allt handlar om pengar, och om förtroende i ljuset av dess motsats: strävan efter kontroll. Filmens tematiska röda tråd glöder när en ung kvinna, samma som vi sett på call centret, inspirerad av sitt jobb ringer runt till pensionärskvinnor för att i egenskap av "barnbarn i knipa" lura till sig pengar. Sedan ser vi henne, bedragaren, stoppas en security check på gatan, allt OK, du kan gå vidare. Säkerhet är ett annat tema. Ett gäng väktare (poliser i riot gear?) snackar sinsemellan, de tycks ha tråkigt på jobbet och någon av dem verkar ha blivit uppringd av en telefonförsäljare, vars finfina erbjudande han langar vidare. Och så är vi på denna ärkesymbol för Schweiz, banken: det första vi ser är en hand som öppnar en dörr genom att ge sitt fingeravtryck. I en stor ödslig lobby sitter en man och vräker sig i en stol med en ipad i handen, sedan får han en arbetsuppgift, att ledsaga kunder till ett konferensrum. I en av bankscenerna intervjuas ett av offren för telefonbedrägeriet av kassapersonalen om det stora beloppen hon står i beråd att ta ut i kontanter. Ok, allt är enligt procedurerna, därmed är allt i sin ordning. Säkerhet, ja. Kontroll, ja. "Förtroende": reliance vs trust.

Schäublin beskriver i långa absurda scener folk som räknar upp olika rader med siffror (koder, kontonr, kundnr osv) i situationer som kretsar kring "säkerhet" och den förpappring som finns i faggorna. I en scen räknar en socialarbetare upp situationen hos klienterna medan den ansvariga läkaren i sin tur räknar upp medicinrecept. Alla räknar och räknar upp med lugna och samlade röster. 

Dene wos guet guet, för den som det går bra. Filmen frammanar kvantifieringen som tar det sociala livet i sitt grepp.  De sociala relationerna, som relationen mellan en mormor och ett barnbarn som knappt träffar varandra, de finns ju onekligen kvar, den här filmen utforskar hur det sociala, som tillit, förskjuts. 

Det anonyma Zürich karaktärerna befinner sig i påminner om den riktning som alla europeiska städer tycks röra sig mot. En enda stor security check där uppräknandet och slussandet är livets enda riktning.  Det kunde ha blivit en i raden av alienationsfilmer, men Schäublin laborerar inte bara med intressanta teman utan han har också gjort en film som arbetar med foto och ljud på ett synnerligen lyckat sätt. Rösterna sjunker in i omvärldens brus, som ibland riskerar att dränka dem (symbolik förvisso här). Kameran närmar sig den hyperkliniska miljön, barskrapad på allt utom sånt som ska signalera eller slussa vidare (allt ok, move on), på ett sätt som inte ger sken av en översiktlig och bekväm vinkel, utan en förfrämligande effekt är allestädes närvarande, exempelvis så att en människa visas i bild konstigt avhuggen, just så där som karaktärerna framträder i scenerna också.

Ska man lyfta fram invändningar är det kanske att meta-greppet som filmen inleds och avslutas med känns en smula sökt och polletten föll åtminstone inte ner hos den här tittaren.  

Cyril Schäublin har även gjort en annan film som gjort intryck på mig: Unrueh kom häromåret och i den får vi en mycket mycket lågmäld introduktion till schweizisk anarkism under ett skede av historien då kapitalismen accelererar mot standardiserat världsherravälde. Jag sitter som på nålar och väntar på att Schäublin ska göra fler filmer. Han har ett helt eget grepp. 


Dene wos guet geit, 2017

Regi: Cyril Schäublin.

I rollerna: Sarah Stauffer, Margot Gödrös, Liliane Amuat, Daniel Bachman m.fl.





torsdag 19 december 2024

Müll im Garten Eden (2012)

Çamburnu, ett samhälle i Turkiet vid Svarta havet. Myndigheterna har tillåtit en nedgrävd soptipp (deponi) att inrättas här, på platsen där en koppargruva en gång funnits. Regissören Fatih Akin (Auf der anderen Seite, Gegen die Wand) har själv (några av) sina rötter på den här orten, och i Müll im Garten Eden dokumenterar han den absurda process som drar igång när invånarna gör allt för att förhindra en miljökatastrof och ett tickande (eller snarare rinnande och luktande) hälsoproblem. Deras möda, de olika rättsprocesser som initieras, tycks mest gagnlösa och här får tittaren en liten inblick i ett land som har skrotat rättssamhället. Filmen består av intervjuer med borgmästaren och med olika representanter för både soptipps-företaget och myndigheter. Men framför allt vill Fatih Akin ge en inblick i Çamburnu, i den vantrivsel som tilltar när stanken från tippen blir bara värre och när man oroar sig för om det är en vettig idé att odla något eller att fiska i havet. För tippen var ju inte det kontrollerade ingenjörsmästerverk som myndigheterna utlovat. Lakvattnet far iväg åt alla håll. Det stinker, det svämmar över, ekosystemen förskjuts, en tank för dräneringsvatten exploderar. Företagets representanter kläcker ur sig saker som "jamen det är ju bara så att det har regnat lite och därför svämmat över", "det löser sig nog av sig självt". Ansvar, det vill ingen ta. Akin har intervjuat flera ungdomar som säger att de inte längre vill bo kvar, de äldre är bittert medvetna om avfolkningen. I en scen ser vi några gubbar strida om politik. Det här är Erdoğans fel, utbrister en, och får mothugg och blir kallad "terrorist". Filmen kom ut 2012, då var Erdoğan statsminister och hade varit det sedan länge. Müll im Garten Eden är ingen fulländad film (den slits liksom åt olika håll och blir inte helhjärtad), men den är ett intressant tidsdokument och en viktig plädering för möjligheten att kunna påverka sin egen närmiljö. Och så ger den just en vink om allt som är åt helvete med rättssystemet i Turkiet. Fast filmen är inte ute efter att förklara något (det fanns för mig som är okunnig om Turkiet många förvirrande frågor), utan mer visa hur olika situationer fortskrider. I några scener får det absurda komma in, som när parfymflaskorna åker fram för att ta bort lukten.

Jag såg filmen på MUBI, som jag av olika anledningar ska avsluta min prenumeration hos.   


Müll im Garten Eden, 2012
Regi: Fatih Akin.

onsdag 18 december 2024

Teorema (1968)

En ung man (Terence Stamp) dimper ner hos en familj i Milano vars överhuvud (just det) äger en fabrik. Den unga mannen slår genast an en ton, ja inte bara en ton utan massor av toner hos samtliga som befinner sig i huset. Den trånande dottern som drömmer om familjeliv, sonen som får sällskap i tonårsrummet, mamman som uttråkat stakar omkring i hemmafruns tillvaro, pappan som läser Tolstojs Ivan Illich och slutligen den människotörstande husan. Lite helbrägdagörande också, Gästen besitter oanade krafter (kameran söker sig dock gärna till Stamps skrev). Men sedan är han försvunnen, och hela familjen är ifrån sig och allt bryter ihop eller  bryter loss kanske.

Detta är bågen i Pier Paolo Pasolinis Teorema.

Att gästen är på väg meddelas av en ung man som kommer skuttande som en ängel, om han är en god eller ond sådan är oklart och samma gäller Gästen – för kanske poängen här är att cirklarna rubbas, ur förstörelsen av det gamla kan kanske något nytt uppstå, eller i varje fall väck med det livsförnekande? Och kanske slutet är som början: arbetarna ska äga fabriken?

Vandringen i öknen (ett vulkaniskt landskap) blir ett ledande motiv; är gästen/ängeln en frestare eller någon som för personerna bort från de frestelser som satts i system och blivit livsform? Citatet från Jeremia 20:7-8 ger upphov till nya frågor: 

"7. Du, HERRE övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje: var man bespottar mig. 8. Ty så ofta jag talar, måste jag klaga. Jag måste ropa över våld och förtryck, ty HERRENS ord har blivit mig till smälek och hån beständigt." 

Att olika översättningar rör sig med begrepp som "bedra", "förledde" (engelska även: "förföra", "vilseleda") och "övertyga" visar kanske just problematikens sidor?

Jag är ingen Pasolini-kännare. Genom åren har jag sett några av hans kändare filmer och slagits av spännvidden, de stilistiska kasten och lagren av politik/religion/sex.  Teorema är naturligtvis ett av Pasolinis mer berömda verk. Jag slås av hur gåtfullheten förverkligas genom ett roligt spretigt filmspråk där det intertextuella finns med överallt, det vimlar av referenser och associationer. Från Mozart till Francis Bacon och Rimbaud. Var vi landar? Säg det.


Teorema, 1968

Regi: Pier Paolo Pasolini

I rollerna: Silvana Mangano,Terence Stamp, Massimo Girotti, Anne Wiazemsky, Laura Betti