Müll im Garten Eden (2012)

Çamburnu, ett samhälle i Turkiet vid Svarta havet. Myndigheterna har tillåtit en nedgrävd soptipp (deponi) att inrättas här, på platsen där en koppargruva en gång funnits. Regissören Fatih Akin (Auf der anderen Seite, Gegen die Wand) har själv (några av) sina rötter på den här orten, och i Müll im Garten Eden dokumenterar han den absurda process som drar igång när invånarna gör allt för att förhindra en miljökatastrof och ett tickande (eller snarare rinnande och luktande) hälsoproblem. Deras möda, de olika rättsprocesser som initieras, tycks mest gagnlösa och här får tittaren en liten inblick i ett land som har skrotat rättssamhället. Filmen består av intervjuer med borgmästaren och med olika representanter för både soptipps-företaget och myndigheter. Men framför allt vill Fatih Akin ge en inblick i Çamburnu, i den vantrivsel som tilltar när stanken från tippen blir bara värre och när man oroar sig för om det är en vettig idé att odla något eller att fiska i havet. För tippen var ju inte det kontrollerade ingenjörsmästerverk som myndigheterna utlovat. Lakvattnet far iväg åt alla håll. Det stinker, det svämmar över, ekosystemen förskjuts, en tank för dräneringsvatten exploderar. Företagets representanter kläcker ur sig saker som "jamen det är ju bara så att det har regnat lite och därför svämmat över", "det löser sig nog av sig självt". Ansvar, det vill ingen ta. Akin har intervjuat flera ungdomar som säger att de inte längre vill bo kvar, de äldre är bittert medvetna om avfolkningen. I en scen ser vi några gubbar strida om politik. Det här är Erdoğans fel, utbrister en, och får mothugg och blir kallad "terrorist". Filmen kom ut 2012, då var Erdoğan statsminister och hade varit det sedan länge. Müll im Garten Eden är ingen fulländad film (den slits liksom åt olika håll och blir inte helhjärtad), men den är ett intressant tidsdokument och en viktig plädering för möjligheten att kunna påverka sin egen närmiljö. Och så ger den just en vink om allt som är åt helvete med rättssystemet i Turkiet. Fast filmen är inte ute efter att förklara något (det fanns för mig som är okunnig om Turkiet många förvirrande frågor), utan mer visa hur olika situationer fortskrider. I några scener får det absurda komma in, som när parfymflaskorna åker fram för att ta bort lukten.

Jag såg filmen på MUBI, som jag av olika anledningar ska avsluta min prenumeration hos.   


Müll im Garten Eden, 2012
Regi: Fatih Akin.