En ung man (Terence Stamp) dimper ner hos en familj i Milano vars överhuvud (just det) äger en fabrik. Den unga mannen slår genast an en ton, ja inte bara en ton utan massor av toner hos samtliga som befinner sig i huset. Den trånande dottern som drömmer om familjeliv, sonen som får sällskap i tonårsrummet, mamman som uttråkat stakar omkring i hemmafruns tillvaro, pappan som läser Tolstojs Ivan Illich och slutligen den människotörstande husan. Lite helbrägdagörande också, Gästen besitter oanade krafter (kameran söker sig dock gärna till Stamps skrev). Men sedan är han försvunnen, och hela familjen är ifrån sig och allt bryter ihop eller bryter loss kanske.
Detta är bågen i Pier Paolo Pasolinis Teorema.
Att gästen är på väg meddelas av en ung man som kommer skuttande som en ängel, om han är en god eller ond sådan är oklart och samma gäller Gästen – för kanske poängen här är att cirklarna rubbas, ur förstörelsen av det gamla kan kanske något nytt uppstå, eller i varje fall väck med det livsförnekande? Och kanske slutet är som början: arbetarna ska äga fabriken?
Vandringen i öknen (ett vulkaniskt landskap) blir ett ledande motiv; är gästen/ängeln en frestare eller någon som för personerna bort från de frestelser som satts i system och blivit livsform? Citatet från Jeremia 20:7-8 ger upphov till nya frågor:
"7. Du, HERRE övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje: var man bespottar mig. 8. Ty så ofta jag talar, måste jag klaga. Jag måste ropa över våld och förtryck, ty HERRENS ord har blivit mig till smälek och hån beständigt."
Att olika översättningar rör sig med begrepp som "bedra", "förledde" (engelska även: "förföra", "vilseleda") och "övertyga" visar kanske just problematikens sidor?
Jag är ingen Pasolini-kännare. Genom åren har jag sett några av hans kändare filmer och slagits av spännvidden, de stilistiska kasten och lagren av politik/religion/sex. Teorema är naturligtvis ett av Pasolinis mer berömda verk. Jag slås av hur gåtfullheten förverkligas genom ett roligt spretigt filmspråk där det intertextuella finns med överallt, det vimlar av referenser och associationer. Från Mozart till Francis Bacon och Rimbaud. Var vi landar? Säg det.
Teorema, 1968
Regi: Pier Paolo Pasolini
I rollerna: Silvana Mangano,Terence Stamp, Massimo Girotti, Anne Wiazemsky, Laura Betti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar